söndag 28 november 2010

Säg ja till akademiker.

Den värsta förlamningen har nu släppt. Det politiska arbetet har hittat sin vardag igen. En viss förvirring råder dock – ska vi glömma allt vi sa under valrörelsen? Vad är det som gäller i väntan på kriskommissionens rapport, som ska frälsa oss ifrån allt ondo? Kan vi bara strunta i att 1,8 svenskar de facto valde att lägga en röst på vårt parti?

Nej, naturligtvis inte. Vi behöver de 1,8 och många fler för att bevisa att vi är det mest attraktiva och moderna politiska alternativet. Men vi behöver inte kasta ut barnet med badvattnet. Ideologin ligger fast medan många av de politiska lösningarna behöver omprövas och utvecklas. Människor måste känna igen sig i vår berättelse och vi måste bli betydligt mer lyhörda och flexibla.

Vi ska fortsätta att slåss för arbete åt alla, för en trygg sjukförsäkring och för bättre utbildningsmöjligheter. Men kampen får inte sluta där. För vad händer när vi väl får våra arbetarbarn att läsa vidare och ta sina universitetsexamina? Plötsligt är vi inte längre det mest intressanta partiet. Plötsligt finns vi inte där Vad beror det på?

Vill vi inte befatta oss med de akademiska kretsarna? Vågar vi inte? Varför vänder så många akademiker oss ryggen? Är akademiker mindre solidariska och rättvisa än andra? Ryms inte akademiker i vår definition av arbetare?

Jag har själv en akademisk examen och den är jag mäkta stolt över. Men alla har definitivt inte jublat över den. Jag fick bl.a höra att jag glömt bort varifrån jag kom och att man minsann ska gå den långa och hårda vägen för att nå framgång. Ett visst förakt utan tvivel.

Om vi inte tillåter människor med akademisk skolning att vara med och påverka vår politik så är vi riktigt illa ute. Det förpliktigar när man som vi sätter upp mål om att minst 50 % från varje årskull ska gå vidare till högre studier. Allt fler kommer att nå dit. Tillsammans kan vi då forma nya spännande politiska visioner som kan ta oss in i framtidens sfärer.

Pia

söndag 14 november 2010

Vad är det som händer?

Vad är det som händer i vårt parti? Kris- och krigsrubrikerna avlöser varandra. Några kräver partiledarens avgång, andra slåss för en ny politisk färdriktning med ett helt nytt ledarskap. Så kallade anonyma källor hävdar i medierna att ett antal huvuden kommer att rulla och att arbetet med pakter redan har påbörjats. Dramatiskt värre, om man får tro medierna. Och mitt i denna tumultartade process står människor och undrar vad som pågår inom det stora, starka och alltid så ansvarfulla socialdemokratiska partiet.

Och ansvar är ordet. Hur märkligt det än kan låta så är det just ansvar vi nu tar efter det mest katastrofala valresultatet någonsin. Ett val där endast 22 % av alla förvärvsarbetande röstade på vårt parti. I Stockholm var siffran så låg som 13 %. Vi är i ett krisläge, definitivt, och då måste det till mängder med självrannsakan och lite rätt och räfsarting. Att i det läget lägga all skuld på partiledaren vore att skjuta sig själv i foten. Vi i partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, bär ett kollektivt ansvar för denna valförlust. Därför är det klokt att vi ställer våra platser till förfogande och låter en valberedning ompröva både politik och ledarskap.

I partistyrelsen tillsatte vi för ett par månader sedan en kriskommission bestående av fyra analysgrupper. Deras uppdrag är att belysa allt ifrån hur vi kan förena krav på jämlikhet med stor valfrihet i välfärden till hur skattesystemet ska utformas för att nå full sysselsättning. Men den största utmaningen av de alla blir att skapa en trovärdig socialdemokratisk framtidsvision som människor attraheras av och känner tilltro till. Utan en sådan riskerar vårt folkrörelseparti att föra en alltmer tynande tillvaro.

Men vad hände då med allt förändringsarbete i rådslagsarbetet som engagerade tusentals medlemmar men även många utanför partiet? För ca 3 år sedan påbörjades vad som skulle bli det stora förändringsarbetet inom socialdemokratin. Varenda sten skulle vändas och nya förslag på gamla problem skulle levereras. Många spännande förslag presenterades men i praktiken bidde det knappt en tummetott.

Kongressbesluten hösten 2009 blev något av ett mischmasch med idel urvattnade kompromisser kring en rad viktiga politikområden. Vågade vi inte? Nej, jag tror inte det. Vi vågade inte bryta den nya mark som vi så väl hade behövt inför detta val. I stället valde vi att säga både ja och nej till det mesta. Hur förvirrande som helst. Var vi för eller emot friskolor? Var vi för eller emot privat ägande inom sjukvården? Och hur var det nu med vinstuttagen? Sa vi ja eller nej? Vilka var alla de jobb vi skulle skapa? Höjd fastighetsskatt, eller hur var det nu?

Möjligheternas land – javisst. Men då måste vi tydligt formulera innebörden av vad vi menar och lägga fram en lika tydlig strategi för hur vi ska nå dit. Och då ska alla med.

Pia

söndag 7 november 2010

Efter sju sorger och åtta riksdagspartier.

Så. Nu får det vara nog. 7 veckor har passerat sedan den ödesdigra valdagen. Sorgen har varit stor, tung och snudd på obegriplig. Och som lök på laxen lyckades Sverigedemokraterna bli det åttonde riksdagspartiet. Jag får kalla kårar när jag hör dem i kammaren. De må vara välsmorda i truten och se ofarliga ut, men deras budskap är skrämmande – vissa människor är mer värda än andra.

Människor som avviker från vad som är typiskt svenskt göre sig inga besvär. Värt att notera är dock att det Sd menar med typiskt svenskt är vad detta land under århundraden införlivat från bl a Turkiet.

Ni kan ge er på att debatternas vågor kommer att gå höga framöver. Taktiken om tystnad kan ni glömma . Vi kommer att tvinga dem ta ansvar och att göra rätt för sitt höga arvode. Nu kan de inte längre spy galla över etablissemanget – nu är de en del av det.

Även om valet blev uruselt för vår del så kommer aldrig våra röster att tystna. Vi kommer att fortsätta att kämpa mot orättvisor och för jämlikhet, och för människors lika värde förstås. Men, vi ska vi bli ännu mycket bättre och ännu mer intressanta. Vill du hänga med?

Pia