Jaha. Det var det. Året 2008 som om bara ett par dagar kan läggas till handlingarna. Inget kanonår utan snarare ett riktigt skitår (för att använda ett Littorinbegrepp). De borgerliga ”reformerna” har avlöst varandra så till den milda grad att maskorna i trygghetsnätet har blivit till trasiga revor. Jag lider verkligen med alla varslade som nu går en arbetslöshet till mötes med en ersättning som är så låg att många kommer att tvingas lämna sina hus och hem.
Jag lider kanske ännu mer med alla långtidssjukskrivna som nu plötsligt ska friskförklaras och förlora sin sjuklön. Att du har nervsjukdomen MS eller en långt framskriden cancersjukdom tas det ingen hänsyn till – de allra flesta kommer att tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att konkurrera med alla andra om de jobb som eventuellt finns att få. Borgerlighetens företrädare är nämligen så kärleksfulla att de inte vill försätta någon i ett påtvingat utanförskap, som de så fint brukar hävda.
De begriper helt enkelt inte att det finns människor som på grund av olika sjukdomstillstånd eller diagnoser inte kan arbeta. Men den empatin besitter vare sig moderater eller andra borgare. Och vi kan ju alla drabbas. Men nejdå, i den borgerliga världen ska ingen komma och tro att man kan parasitera på dem som är friska och kan arbeta och göra rätt för sig. Solidaritet? Äsch, det är väl sånt där socialistiskt trams…
Det gör ont i min röda hjärterot när jag varje dag blir varse hur regeringen steg för steg raserar den trygghet som har varit vårt stolta svenska flaggskepp. Utan dessa surt förvärvade trygghetssystem hade vi i Sverige stått oss slätt i konkurrens med vår omvärld. Vi hade sannolikt inte klarat oss igenom alla de industriella paradigmskiften som vi och många andra länder tvingades ta itu med. Nu lyckades vi med det, tack och lov, men det var inte av någon slump. Det var på grund av en medveten förd socialdemokratisk politik där trygghet, rättvisa, solidaritet och kunskap till alla var ledstjärnorna. Utan a-kassa och kunskapslyft hade uppförsbacken till framtiden varit betydligt längre och brantare.
Nu ratas allt vad kompetenshöjande åtgärder heter. Komvux är snart ett minne blott. AMS-åtgärder är ett begrepp som inte ens får omnämnas i regeringskretsar. Det ska vara riktiga jobb. Och vad är ett riktigt jobb? Är det ett jobb inom en ”dödsdömd” fordonsindustri? Eller är det måhända en starkt subventionerad hushållsnära tjänst som avses?
Var finns framtidsutsikterna? Den frågan tänker jag ägna stor del av det nya året till att söka svar på. I höst på vår partikongress kommer vi att staka ut den framtid vi tror på och som vi vill jobba utifrån. Vad borgerligheten vill åstadkomma bävar jag inför. Privata sjukförsäkringar så att skatten kan sänkas ännu mer, eller…?
Pia
tisdag 30 december 2008
måndag 22 december 2008
Nu har vi rent här i vårt hus...
Är det raska fötter springa tripp, tripp, tripp som gäller så här strax innan själva julafton eller är det stilla natt och frid på jorden? För mig är det definitivt det förstnämnda. Tänk, jag slutar aldrig att förvånas över min egen dumhet, i det här fallet. Varför städa som en tok? Varför gno som en gnu på ställen som jag vid en normal veckostädning väljer att inte se? Nu helt plötsligt ska även de gömmorna rengöras. Och det märkliga är att hela städgrejen har utvecklats till någon slags mani som jag inte kan styra. Det låter ju hur otäckt som helst men det är sant.
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Nu har vi rent här i vårt hus...
Är det raska fötter springa tripp, tripp, tripp som gäller så här strax innan själva julafton eller är det stilla natt och frid på jorden? För mig är det definitivt det förstnämnda. Tänk, jag slutar aldrig att förvånas över min egen dumhet, i det här fallet. Varför städa som en tok? Varför gno som en gnu på ställen som jag vid en normal veckostädning väljer att inte se? Nu helt plötsligt ska även de gömmorna rengöras. Och det märkliga är att hela städgrejen har utvecklats till någon slags mani som jag inte kan styra. Det låter ju hur otäckt som helst men det är sant.
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
Ge mig en trasa och jag är fast.
Usch, vad hemskt det låter. Jag skulle säkert behöva bli avprogrammerad av någon klok anti-städtant. Men när julen väl är över och gran och hela faderuttan ska bort så kommer sakta men säkert de kloka tankarna krypande om att det här minsann var sista gången jag kröp på alla fyra i två dagar med en skurtrasa i näven, lika trött och sliten som den urvridna trasan. Nu ska jag aldrig mer diska och putsa alla de glas som bara står där och ser fina ut och inte används. Nu kommer dammråttorna bakom bokhyllan hädanefter att få vänta på sin tur till någon gång efter jul. Banne mig.
Och så går det ett år och de kloka tankarna är ett minne blott. In kommer i stället de nojiga, de skvatt galna och de maniska städtankarna. Så står man där igen med femton nyinköpta trasor och en jäkla massa rengöringsflaskor och tycker att julen är ett rent helsike. Varför är det då på detta viset? Det borde inte behöva vara så. Min mamma är likadan, om inte värre. Hon städar till och med alla skåp och lådor. Det gör inte jag, hör och häpna. Så visst präglas man. Måtte bara inte min dotter bli likadan.
Och det där med att städa till jul verkar vara nedärvt från den tid då det fanns små elaka grå gårdstomtar som hade koll på läget. Nåde den som inte snyggat till i stall och krubba, där kunde olyckan vara framme. Hu, så hemskt.
Nej, tänk om jag på allvar skulle våga skippa skurborste och dammsugare och i stället ägna tiden åt att knäcka nötter, tugga knäck och bara njuta av en god jul. Nästa år, kanske, för nu hinner jag inte…
Pia
söndag 14 december 2008
Kloka elever.
Tack gode gud för alla kloka gymnasieelever. I fredags träffade jag 18 av dessa kloka
som går sista året på byggprogrammet på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Jag var där tillsammans med Mats Engström från Byggnads och pratade arbetsmarknad och vad som behöver göras för att få igång efterfrågan.
Läget ser onekligen rätt dystert ut för byggbranschen just nu, och de som kommer att drabbas i första hand är just byggeleverna. För att de ska få ut sitt yrkesbevis krävs först 2,5 års arbete som lärling, och det är just nu mycket bekymmersamt för lärlingar att få stanna kvar på sina arbetsplatser. 7-8 sägs upp varje vecka. Och det förstår nog alla att om inte våra elever får tillgång till några lärlingsplatser så tvingas de välja en helt annan yrkesinriktning, vilket kommer att leda till att byggarbetare blir en stor bristvara i framtiden.
Eddie, Andreas och Tom är fullt medvetna om detta och tycker att läget är kritiskt. På en direkt fråga om vad vi som beslutsfattare behöver göra svarade dem med en och samma mun:
– Satsas på renoveringsarbeten i miljonprogrammet och ROT-avdrag. Då skapas det lärlingsplatser.
Vi socialdemokrater har lagt fram förslaget att satsa 6 miljarder de kommande två åren på miljonprogrammet och att införa ett ROT-avdrag. Men vad vi kan förstå så kommer den borgerliga majoriteten att rösta nej till våra förslag. Regeringen har visserligen lagt fram ett eget förslag till ROT, men till skillnad från vårt så vill de permanenta avdraget. Jag frågade Andreas vad han tyckte om det:
– Det betyder att de som kanske har tänkt renovera ändå kommer att vänta eftersom det inte spelar någon roll när man väljer att göra renoveringen. Det är ju smartare att bestämma sig för en viss tid i stället för då kommer det att skapas fler jobb just då.
Just precis så tänker vi också för att få fart på byggbranschen, och andra branscher med för den delen, under 2009. Men regeringen säger nej.
Och om skatter pratade vi en hel del. De flesta var överens om att det är viktigt att betala skatt. Frågan är bara hur mycket.
– För vem vill ha den amerikanska modellen med försäkringar? undrade Tom. Hur kul är den?
Jag vill verkligen önska alla dessa härliga och kloka elever lycka till i framtiden. Vem vet, vi kanske syns i någon beslutande församling framöver…
Pia
som går sista året på byggprogrammet på Wennströmska gymnasiet i Västerås. Jag var där tillsammans med Mats Engström från Byggnads och pratade arbetsmarknad och vad som behöver göras för att få igång efterfrågan.
Läget ser onekligen rätt dystert ut för byggbranschen just nu, och de som kommer att drabbas i första hand är just byggeleverna. För att de ska få ut sitt yrkesbevis krävs först 2,5 års arbete som lärling, och det är just nu mycket bekymmersamt för lärlingar att få stanna kvar på sina arbetsplatser. 7-8 sägs upp varje vecka. Och det förstår nog alla att om inte våra elever får tillgång till några lärlingsplatser så tvingas de välja en helt annan yrkesinriktning, vilket kommer att leda till att byggarbetare blir en stor bristvara i framtiden.
Eddie, Andreas och Tom är fullt medvetna om detta och tycker att läget är kritiskt. På en direkt fråga om vad vi som beslutsfattare behöver göra svarade dem med en och samma mun:
– Satsas på renoveringsarbeten i miljonprogrammet och ROT-avdrag. Då skapas det lärlingsplatser.
Vi socialdemokrater har lagt fram förslaget att satsa 6 miljarder de kommande två åren på miljonprogrammet och att införa ett ROT-avdrag. Men vad vi kan förstå så kommer den borgerliga majoriteten att rösta nej till våra förslag. Regeringen har visserligen lagt fram ett eget förslag till ROT, men till skillnad från vårt så vill de permanenta avdraget. Jag frågade Andreas vad han tyckte om det:
– Det betyder att de som kanske har tänkt renovera ändå kommer att vänta eftersom det inte spelar någon roll när man väljer att göra renoveringen. Det är ju smartare att bestämma sig för en viss tid i stället för då kommer det att skapas fler jobb just då.
Just precis så tänker vi också för att få fart på byggbranschen, och andra branscher med för den delen, under 2009. Men regeringen säger nej.
Och om skatter pratade vi en hel del. De flesta var överens om att det är viktigt att betala skatt. Frågan är bara hur mycket.
– För vem vill ha den amerikanska modellen med försäkringar? undrade Tom. Hur kul är den?
Jag vill verkligen önska alla dessa härliga och kloka elever lycka till i framtiden. Vem vet, vi kanske syns i någon beslutande församling framöver…
Pia
söndag 7 december 2008
Det finns hopp.
Mina damer och herrar, lägg söndagen den 7 december 2008 på minnet för den dagen är nämligen redan historisk. Vi socialdemokrater har idag talat om för hela svenska folket att vi kommer att bilda en rödgrön koalitionsregering om vi får väljarnas förtroende efter valet 2010. De samtal som vi har fört under en ganska lång tid både med miljöpartiet och med vänsterpartiet har resulterat i detta gemensamma ställningstagande. Vi vill alla tre byta regering och då är det logiskt att vi gör gemensam sak för att lyckas med det.
Och kriserna i det moderatstyrda Sverige ökar för varje dag. Det är inte bara jobbkris det handlar om längre utan en betydligt större otrygghetskris med sönderslagna trygghetssystem och en vård och omsorg där kvalitén nu starkt ifrågasätts. Vi befinner oss också i en klimatkris av stora mått där vi riskerar att lämna över ett jordklot i ett betydligt sämre skick än det vi fick att vårda av våra förfäder.
Dyster värre, men det finns ljus i tunneln. Politik är som bekant att vilja och vi vill massor. Vi har lagt fram ett otal politiska förslag redan som Riksdagen snart ska ta ställning till. Det handlar om sänkta skatter för pensionärer som borde tilltala alla centerpartister. Det handlar om höjd a-kassa som folkpartisterna borde känna sig tillfreds med. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare som moderaterna borde göra vågen åt och det handlar om extra satsningar på vård och omsorg till kommunerna som borde få vilken kristdemokrat som helst att svimma av förtjusning. Med andra ord så kommer det att bli ett antal voteringsrysare i kammaren de närmaste veckorna, så håll koll.
För inte kallar jag det som regeringen presenterade häromdagen för ett stimulanspaket.
8,3 miljarder kronor är en futtig summa i det här sammanhanget när stora delar av svensk tillverkningsindustri ligger knockad med den följden att mer än 40 000 människor har blivit varslade. Jodå, ROT-avdraget är bra, likaså satsningen till Arbetsförmedlingen, men var finns pengar till skola, vård och omsorg? Redan nu börjar personal sägas upp i skolor och inom äldreomsorgen runt om i landet. Utan välfärdsarbetarna står vi oss slätt. Och var finns satsningarna på pensionärerna som har blivit det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige.
Men som sagt, de borgerliga riksdagsledamöterna kan klara sig med hedern i behåll om de röstar ja till våra förslag i Riksdagen. Och vem vill inte ta tillvara en sådan chans?
Pia
Och kriserna i det moderatstyrda Sverige ökar för varje dag. Det är inte bara jobbkris det handlar om längre utan en betydligt större otrygghetskris med sönderslagna trygghetssystem och en vård och omsorg där kvalitén nu starkt ifrågasätts. Vi befinner oss också i en klimatkris av stora mått där vi riskerar att lämna över ett jordklot i ett betydligt sämre skick än det vi fick att vårda av våra förfäder.
Dyster värre, men det finns ljus i tunneln. Politik är som bekant att vilja och vi vill massor. Vi har lagt fram ett otal politiska förslag redan som Riksdagen snart ska ta ställning till. Det handlar om sänkta skatter för pensionärer som borde tilltala alla centerpartister. Det handlar om höjd a-kassa som folkpartisterna borde känna sig tillfreds med. Det handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagare som moderaterna borde göra vågen åt och det handlar om extra satsningar på vård och omsorg till kommunerna som borde få vilken kristdemokrat som helst att svimma av förtjusning. Med andra ord så kommer det att bli ett antal voteringsrysare i kammaren de närmaste veckorna, så håll koll.
För inte kallar jag det som regeringen presenterade häromdagen för ett stimulanspaket.
8,3 miljarder kronor är en futtig summa i det här sammanhanget när stora delar av svensk tillverkningsindustri ligger knockad med den följden att mer än 40 000 människor har blivit varslade. Jodå, ROT-avdraget är bra, likaså satsningen till Arbetsförmedlingen, men var finns pengar till skola, vård och omsorg? Redan nu börjar personal sägas upp i skolor och inom äldreomsorgen runt om i landet. Utan välfärdsarbetarna står vi oss slätt. Och var finns satsningarna på pensionärerna som har blivit det glömda folket i det borgerligt styrda Sverige.
Men som sagt, de borgerliga riksdagsledamöterna kan klara sig med hedern i behåll om de röstar ja till våra förslag i Riksdagen. Och vem vill inte ta tillvara en sådan chans?
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
