USA.

Hi there!
Jag kom, jag flög och jag landade precis enligt ritningarna i det stora landet over there.
Vilka fantastiska 12 dagar jag har fått uppleva tillsammans med mina trafikutskottare.
Först tre dagar i San Fransisco och sedan 9 dygn i Los Angeles. Ett helspäckat schema som personalen på svenska konsulatet i Kalifornien till stor del arbetat fram. Och mycket IT blev det förstås. Vi gjorde bl a ett besök på Googles en förmiddag. Rätt häftigt, måste jag säga. Där umgås man med datorer som det vore vilken människa som helst. Ingenting tycks vara omöjligt, alla gränser sprängs. Ständigt nya innovationer till hela IT-världens stora glädje. Dessutom har man den goda smaken att ha en väl utvecklad miljöpolicy för att bidra till det tuffa miljöprogram som guvernör Arnold Schwarzenegger har lagt fram.

Och gissa om jag blev förvånad? Jag trodde ärligt talat inte att Kalifornien låg så i framkant i arbetet med att få rätsida på de enorma växthusgasutsläppen. Denne Arnold har visat sig kunna spänna mer än bara bicepsmusklerna – han är mannen bakom Kaliforniens ambitiösa miljöprogram som handlar om att minska utsläppen med 20 % till år 2020 utifrån 1990 års nivå. Samma som Kyotoavtalet och det lustiga, eller snarare det olustiga, är att president Bush vägrade att skriva under det avtalet. Ingen ska ju komma här och försöka bestämma över det fria amerikanska folket som bara måste få fortsätta att spy ut sina bilavgaser precis som de alltid har gjort.

Det var då Arnold skred till verket. Han struntade blankt i vad hans president tyckte och jobbade på egen hand fram ett antal program för att åtminstone göra tillvaron lite drägligare för människorna i Kalifornien. Och den största miljöboven i detta drama är förstås bilen, den sååå heliga och frihetssymboliserade bilen. Utan bil klarar sig sannolikt inte kalifornienborna utan här gäller det att hitta smarta energi- och bränslelösningar i första hand. Det finns 1,8 bilar per invånare i denna delstat där det bor ca 39 miljoner människor. Alltså nästan dubbelt så många bilar som invånare. Kalifornien har en inte alltför hedrande 12:e plats i världens utsläppsliga, vilket gör att luften vissa dagar är så skadlig att inandas att gamla och sjuka uppmanas att hålla sig inomhus.

Men nu ska det bli andra bullar om Arnold får bestämma. Och som vanligt är det business as usual som gäller. Målet är minskade utsläpp men ökad tillväxt, ungefär samma som för oss. Men den stora skillnaden är att makten utgår från företagen i stället för myndigheterna. Det är företagen som ”dikterar” villkoren för myndigheterna, vars uppgift blir att försöka samordna och kompromissa alla spretande viljor och se till att alla blir vinnare i slutändan. Låter kanske inte så pjåkigt men vad jag förstod av de energimyndigheter som vi besökte så är det inte helt enkelt att få till det. Här har våra stolta svenska miljöteknikföretag gjort strålande insatser. De har ett mycket gott renommé och det finns plats för ännu flera, och pengar går att tjäna. Mycket pengar.

Det som inte ens Arnold mäktar med att göra är att höja bränslepriset ytterligare. I dag kostar bensinen 4 dollar per gallon, vilket motsvarar ca 6 kronor per liter. Där går tydligen smärtgränsen för amerikanarna. Vi betalar som bekant dubbelt så mycket. Däremot är plug-in-hybridbilen, som går på uppladdningsbara batterier, mycket inne hos innefolket i Hollywood. Sportbilsmodellen, alltså. Och det som brukar var hot stuff i Hollywood brukar ju snabbt sprida sig till andra delar av världen. Tänk om paret Beckham för en gång skull skulle bidra till att göra världen lite bättre att leva i. Tanken svindlar…

Pia

Nu åker jag.

Vill bara meddela att jag nu åker till USA. Åh, vad kul tycker säkert många, men just nu har jag svårt att se det roliga i resan. Jag är nämligen så himla flygrädd, en rädsla som har tilltagit med åren av någon anledning. Förr i tiden tyckte jag att det var fantastiskt skönt att flyga och jag njöt vid varje tillfälle. Men sedan jag fick barn har ett konstigt tvivel slagit rot i mitt huvud. Varje gång jag flyger utan min dotter så är jag helt övertygad om att vi kommer att störta. Men även de gånger hon är med har jag svårt att tro att vi ska komma helskinnade ner.

Minsta lilla avvikande ljud så tar jag sats. Då förbereder jag mig att ta över i cockpit. Piloten har kanske tuppat av eller nåt och inte uppfattar de missljud som fullkomligt dånar i hela planet. Och jag blir lika förvånad varje gång när passagerare lyckas somna. Hur i hela friden kan de? Nej, här gäller det att vara vaken och vara med.

Jamen, ta dig du en drink eller två är det många som säger. Nej, men hallå, tänk om jag nu måste ringa ett sista samtal för att ta farväl av mina nära och kära. Tänk då om jag inte vore vid mina sinnens fulla bruk? Det håller helt enkelt inte.

Varför utsätter jag mig då för detta, kan man ju undra? Ibland har man inget större val. Det är nämligen så att vi i trafikutskottet ska ut på vår stora resa som sker en gång per mandatperiod. Halva gänget åker till USA och halva till Brasilien. Och då är det hårt arbete som väntar. Vi kommer att ha 10 dagar helt inplanerade från morgon till kväll. Ingen ro och vila där inte. Fokus kommer att hamna på IT, hybridbilar och ny energiforskning. Intressant. Jag hade nog hoppats på ett och annat besök hos någon kollektivtrafikmyndighet eller så men det ser inte ut att bli så.

Men jag är nöjd bara jag kommer fram. Först flyga 10 timmar till Atlanta sedan ytterligare 5 timmar till San Fransisco. Vojne, vojne… Jag som brukar ha fullt sjå med 4 timmar till Kreta.

Om jag nu kommer att landa som det är tänkt over there har jag tänkt dokumentera mina besök och intryck på min hemsida. Så gå gärna in och kolla lite då och då. Jag finns på www.sap.se/pianilsson

Om jag kommer ner på ett sätt som det inte är tänkt så vill jag att röda rosor ska strös på min bädd samtidigt som låten ”Bridge over trouble water” ska spelas och gärna sjungas av alla som känner sig manade.

Länge leve livet.

Pia

Heja Sverige, gul och blå!

Och så var det då äntligen dags att få heja och hurra fram alla gulblåa tävlande i de så omtalade olympiska spelen i folkrepubliken Kina. Själv är jag lite kluven till om det var rätt eller fel att förlägga spelen till detta diktatoriska land som har så mycket kvar att göra för att leva upp till vad vi definierar som mänskliga rättigheter. Samtidigt kan jag tycka att det just av den anledningen finns skäl att rikta världens ljus mot Kina och den kommunistiska ledningen.

Idrottsvärlden ställer nu krav på Kina och förväntar sig att regimkritiker släpps ur sina fångenskap, att morden på oliktänkande upphör och att demokratiska krafter får slå rot. Men det räcker inte med att bara idrottsrörelsens företrädare gör sin kritiska röst hörd, var finns alla hugade näringsidkare i den här debatten? När hörde vi en företrädare för näringslivet senast ställa krav på mänskliga rättigheter i Kina? Vilka villkor ställer svenskt näringsliv på Kina och dess styre när man i allt större utsträckning väljer att etablera sig i landet? För visst ställs det väl villkor…?

Och mitt i allt detta så får vi en silvermedalj från en helt otippad ung cyklist, Emma Johansson. Härligt. Hennes inställning var att åka till OS och ta en medalj. Och så gör hon det. Den inställningen gillar jag. Däremot har jag lite problem med att tycka ett en 24:e plats är bra eller om man råka komma bland de tio sista i någon tävling. Och det är alltid lika roligt att höra kommentarerna från sportjournalisterna efteråt. ”Jamen, det där var ju riktigt bra. Han kom bara 2,5 minut efter segraren. En klart godkänd insats från svensk sida.”

Hur kan man tycka att det är en godkänd insats? Åker man till OS måste väl ambitionen vara högre än så? Det är ju inte ens lite lagom, det är ju uselt, i synnerhet när förväntningarna ofta är betydligt större bara ett par veckor innan spelen. Nej, den här inställningen gillar jag inte. Uppenbarligen har de tävlande inte gjort sitt bästa. Jodå, man kan visst ha en dålig dag, men se för Guds skull till att den inte infaller på själva tävlingsdagen. Det borde alla svenska deltagare vara tränade i. Därmed basta.

Detta om detta. Som du minns så ondgjorde jag mig härom veckan över hemska TV 3-program. Förra veckan så kom jag att tänka på den forskning kring TV-påverkan som jag fick mig till livs när jag läste på informationslinjen på dåvarande högskolan i Örebro. På den tiden ställde sig forskarna bl a frågan om kvinnor påverkades mer än män av TV-program som t ex Dallas och Falcon Crest. För att spetsa till det, kunde det vara så att Sue Ellens drinkvanor kunde smitta av sig på de kvinnliga TV-tittarna? Svaret var förstås nej.

Det finns vad man i forskarvärlden kallar en resistance-theory. Kvinnor kan tycka att vissa program är underhållande att titta på men vi begriper bättre än att efterlikna Sue Ellens eller Angela Channings beteende. Och det var väl en himla tur det då. Det som däremot oroar mig är att det mig veterligt inte finns någon motsvarande teori för manliga TV-tittare. Så ni kvinnor som läser detta, var försiktiga om mannen i huset har för vana att titta på det kanske värsta programmet av dem alla, Fear factor.

Pia

Semester.

I augusti förra året åkte vi tillsammans med goda vänner till Bulgarien för att få lite sol efter en bedrövlig svensk sommar. Vi hinner lagom dit förrän regnet står som spön i backen. Det var som förgjort. I år tog vi en rövare och höll oss på hemmaplan för att tillsammans med samma goda vänner styra vår kos till en av västkustens pärlor, nämligen Kungshamn. Och tala om tur. Solsken och värme i sju dagar. Fantastiskt! Alla nedpackade tjocktröjor, flossade mjukbrallor och knöliga regnkläder kunde vi gladeligen lägga åt sidan och i stället nöta på våra medhavda linnen och shorts.

Och så det saltstänkta havet. Undrar vad det är som gör närheten till havet så speciell? Man kan sitta hur länge som helst och klucka i takt med de små vågorna när de rullar in mot klipporna. Så rofyllt. Som Salabo är man inte van vid ”det stora vattnet”. Vi är visserligen berikade med sjöar i vår kommun, men de är många storlekar mindre och av salthalt syns intet. Skönt med kontraster.

En vecka i goda vänners lag med många skratt, innerliga samtal och tramsiga lekar får batterierna att laddas igen. Och att få slippa allt det där som man känner att man bara måste göra när man är hemma och fullkomligt strunta i om det ligger dammråttor under soffan eller om sängarna står obäddade. Vem bryr sig? som Dottern brukar säga.

Men politiken tog inte ledigt för hur vi än vred och vände på alla våra intressanta samtal så utmynnade de i politik på ett eller annat sätt. Gud så trist, skulle man kunna tycka. Kan jag inte ens under en veckas ledighet koppla bort politiken? Jo, det är klart att jag kan. Jag kan helt förtränga riksdagsdebatter, voteringar, utskottssammanträden och FRA-lag. Men det jag fick mig till livs i Kungshamn var köksbordspolitik, vardagsbekymmer från både liten och stor. Frågor som många gånger inte får det utrymme de förtjänar i de offentliga rummen. Är de för små och betydelselösa eller varför pratar vi inte mer om orättvisa lärare, felaktigt satta betyg eller lämpliga kontaktpersoner?

Till syvende och sist så kan man nog betrakta det mesta som politik, i alla fall om man som jag drivs av en vilja att förändra, att göra livet lite bättre för människor i gemen. Då är inga frågor vare sig för små eller för stora. Men om jag ska kunna göra ett bra jobb som förtroendevald behöver jag lära känna människors vardag. Det kan jag göra på många olika sätt förstås, men att få sitta i den ljumma sensommarnatten i glada vänners lag och diskutera frågor från både när och fjärran utan att behöva begära ordet, herr Talman, känns inte helt fel.

Och vid horisonten skymtar en segelbåt…

Pia