Okej, låt oss prata krämpor en gång för alla. Som jag skrev sist så lovade jag mig själv att försöka ta det lugnt och leva sunt över julledigheten, och jag jobbar verkligen stenhårt med det varje dag. Det är inte lätt men det går. Så skönt, kan man tycka, men då börjar de mest märkliga saker att hända. Bäst jag ligger där på sängen och viftar med tårna börjar bröst-ryggen värka influensalikt. Jaha, en rejäl förkylning på gång. En alvedon och så känns det rätt bra igen.
När jag i stället sätter mig vid köksbordet för att lösa ett alldeles för knepigt korsord som jag bara har bestämt att jag ska ha ut, ja, då sätter en gnolande magvärk i gång. Attans, magmuns-problemen är tillbaka. Hittar några förtorkade gaviscon som jag tuggar i mig och jag kan återigen försöka koncentrera mig på vad ett lockbete kan vara. Åtel, det blir åtel. Hade ingen aning om det men det passar in. Väljer att slå på TV:n i tron att det ska vara något riktigt spännande att titta på. Tar ett par hemlagade knäck som ser rätt inbjudande ut, jaha, och vad händer väl då? Ett stort illamående lägger sig som en filt över hela mig i soffan. Däckad.
Bestämmer mig för att ta itu med min träning. Kör ett pass på gymmet som jag grymt ångrar. Herregud, det känns som 100 år sedan sist. Kom igen nu kroppen, det svänger ju. Men nej då, den tycks hellre vilja sitta där framför TV:n och titta på en gammal julrepris av Jönssonligan eller en urusel b-film på TV 1000. Men jag framhärdar och tar mig igenom passet. Kommer hem och känner mig riktigt nöjd, trots allt.
Och då plötsligt händer det – migrän. Synbortfall på vänstra ögat som övergår till ett
pulserande taggmönster och flimmer som gör att jag i princip inte kan se någonting. Sedan kommer den stora urladdningen i skallen. Okej, jag har varit med om detta förr så det är bara att dra ner rullgardinerna och försöka slappna av.
Men varför händer allt detta nu? Jag som skulle ha det så skönt. Det är precis som man har samlat på sig en massa sjukt under året men som inte fått en chans att bryta ut förrän nu. Kroppen har nog försökt att signalera tidigare men inte haft en suck med tanke på alla måsten som har stått i vägen. Nog pratat om krämpor.
Annars är nog det mesta lite upp- och nervänt. Har ägnat ett par halvdagar åt trädgårdsskötsel, vilket jag i regel inte brukar pyssla med i juletid. Men när termometern visar på plus sex, snön lyser med sin frånvaro och höstastrarnas brunbrända blomklasar sträcker sig mot skyn, ja då kan man bara inte motstå. Och en bädd har de fått också, av det finaste granris Ensta kan uppbringa. Men varför kan inte alla löven bara förmultna och dö någon gång? Ska jag behöva ta fram räfsan? Nej, det borde komma snö någon gång så man åtminstone slipper se eländet.
Och till sist vill jag förstås önska alla mina bloggläsare ett riktigt Gott Nytt År. Jag tror att 2008 kan bli ett spännande politiskt år inte minst för oss sossar och vårt rådslagsarbete som går in i en ny fas. Vår politik för framtiden kommer att formas under nästa år och i det arbetet kan du också vara med. Dina åsikter är viktiga, tänk på det.
Pia
måndag 31 december 2007
söndag 23 december 2007
Jul.Jul.
Dan före dan. Ögon som tindrar, barn som längtar efter tomten och sist men inte minst – julefrid. Men nejdå, verkligheten ser helt annorlunda ut. Ett evigt flängande. Slitna mammor och pappor som slår knut på sig själva för att hinna med allt bestyr, ungar som skriker och decemberlönen som är puts veck efter ett par dar. Och fint ska det vara. Helt plötsligt ska man städa i vrår som man i vanliga fall aldrig bryr sig om. ( Ve och fasa, det kan ju hoppa fram någon ogin liten vätte som ställer till elände inför den nalkande julfriden. )
Och julmat ska inhandlas så man nästan mår illa, så mycket gris till en och samma helg. Isch! När jag var liten köpte vi alltid en halv gris till julen som min mamma tog hand om. Allt skulle tas tillvara, inget fick gå till spillo. Så oavsett vad vi ungar tyckte så fick vi uthärda den fruktansvärda odören som kom av allt fett som mamma lät smälta i ugnen. Jag och mina syskon tyckte att det luktade gris i hela huset, men för mamma var det mumma att få ta hand om det finaste av ister till munkbaket.
Själv bakar jag sällan som ni vet och i år har jag inte ens fått till lussekatter som jag brukar. Men jag intalar mig själv att julen inte står och faller på mina bakverk. Faktum är att det känns rätt skönt att obstruera mot sig själv och sina måsten. Nästa år kanske, nej nästa år ska fler måsten få stryka på foten. Samtidigt fyller väl dessa julbestyr någon slags traditionell funktion, och det kan vara viktigt för många.
Men jag har svårt att köpa den glorifierande versionen av hur, ursäkta språkbruket, jäkla tindrande och gemytlig julen ska vara; familjen samlas, släkt och vänner sammanstrålar och allt är frid och fröjd. Där ska man sitta med stjärnglans i ögonen och konversera glatt med mostrar, fastrar och långväga kusiner som man inte har sagt ett ord till under året som gått. Det fungerar liksom inte. Någon hjärtlig samhörighet bara för att det är jul kan vara svår att få fram när man i stället kommer på sig själv med att längta till mellandagarna när allt är över.
Innan jag började som lärare på Naturbruksgymnasiet for jag runt i nästan alla skolor här i kommunen som lärarvikarie. Och av någon outgrundlig anledning insjuknade många lärare sådär ett par veckor före juluppehållet, precis i den tiden då det skulle julpysslas i varenda liten klass. Den som har varit lärarvikarie vet att man alltid måste vara beredd att improvisera och ha plan B, C och D i beredskap. Och som tur var hade jag en alldeles makalös fröken när jag gick i lågstadiet som var en fena på julpyssel. Prästfru var hon, gudbevars, och lät oss göra de mest fantastiska skapelser, och jag tror att min mamma fortfarande använder en del av dessa alster till jul.
Så med hull och hår kastade jag mig in i pysselhörnorna med min lågstadiefrökens alla uppslag i minnet. Här ska pysslas som vi gjorde på den gamla goda tiden. Men det visade sig vara svårare än jag hade trott. Alla ungar skulle ha hjälp samtidigt. Ett evigt ropande på
” fröken, fröken, kom och hjälp mig också.” Jag minns särskilt en vacker fönstertavla med en domherre på. Den behövde sys med två korta raksömmar, vilket jag tycker är en baggis, men det tyckte inte barnen. Jag tror ta mig tusan att jag fick sy varenda söm. Och inte nog med det, när den där jädra domherren skulle klistras på så förstod inte någon av eleverna hur det skulle gå till. Där fick jag sitta och klistra fåglar så det stod härliga till. När vi sedan skulle tillverka flätade hjärtan att hänga i granen gav jag upp.
Till nästa år ska jag försöka upptäcka den andliga dimensionen av julen med julevangelium och julotta. Då behövs varken lussekatter eller vackra tavlor med domherrar. Frid på jorden!
Pia
Och julmat ska inhandlas så man nästan mår illa, så mycket gris till en och samma helg. Isch! När jag var liten köpte vi alltid en halv gris till julen som min mamma tog hand om. Allt skulle tas tillvara, inget fick gå till spillo. Så oavsett vad vi ungar tyckte så fick vi uthärda den fruktansvärda odören som kom av allt fett som mamma lät smälta i ugnen. Jag och mina syskon tyckte att det luktade gris i hela huset, men för mamma var det mumma att få ta hand om det finaste av ister till munkbaket.
Själv bakar jag sällan som ni vet och i år har jag inte ens fått till lussekatter som jag brukar. Men jag intalar mig själv att julen inte står och faller på mina bakverk. Faktum är att det känns rätt skönt att obstruera mot sig själv och sina måsten. Nästa år kanske, nej nästa år ska fler måsten få stryka på foten. Samtidigt fyller väl dessa julbestyr någon slags traditionell funktion, och det kan vara viktigt för många.
Men jag har svårt att köpa den glorifierande versionen av hur, ursäkta språkbruket, jäkla tindrande och gemytlig julen ska vara; familjen samlas, släkt och vänner sammanstrålar och allt är frid och fröjd. Där ska man sitta med stjärnglans i ögonen och konversera glatt med mostrar, fastrar och långväga kusiner som man inte har sagt ett ord till under året som gått. Det fungerar liksom inte. Någon hjärtlig samhörighet bara för att det är jul kan vara svår att få fram när man i stället kommer på sig själv med att längta till mellandagarna när allt är över.
Innan jag började som lärare på Naturbruksgymnasiet for jag runt i nästan alla skolor här i kommunen som lärarvikarie. Och av någon outgrundlig anledning insjuknade många lärare sådär ett par veckor före juluppehållet, precis i den tiden då det skulle julpysslas i varenda liten klass. Den som har varit lärarvikarie vet att man alltid måste vara beredd att improvisera och ha plan B, C och D i beredskap. Och som tur var hade jag en alldeles makalös fröken när jag gick i lågstadiet som var en fena på julpyssel. Prästfru var hon, gudbevars, och lät oss göra de mest fantastiska skapelser, och jag tror att min mamma fortfarande använder en del av dessa alster till jul.
Så med hull och hår kastade jag mig in i pysselhörnorna med min lågstadiefrökens alla uppslag i minnet. Här ska pysslas som vi gjorde på den gamla goda tiden. Men det visade sig vara svårare än jag hade trott. Alla ungar skulle ha hjälp samtidigt. Ett evigt ropande på
” fröken, fröken, kom och hjälp mig också.” Jag minns särskilt en vacker fönstertavla med en domherre på. Den behövde sys med två korta raksömmar, vilket jag tycker är en baggis, men det tyckte inte barnen. Jag tror ta mig tusan att jag fick sy varenda söm. Och inte nog med det, när den där jädra domherren skulle klistras på så förstod inte någon av eleverna hur det skulle gå till. Där fick jag sitta och klistra fåglar så det stod härliga till. När vi sedan skulle tillverka flätade hjärtan att hänga i granen gav jag upp.
Till nästa år ska jag försöka upptäcka den andliga dimensionen av julen med julevangelium och julotta. Då behövs varken lussekatter eller vackra tavlor med domherrar. Frid på jorden!
Pia
söndag 16 december 2007
Snart ledig.
Nu packar jag väskan för sista gången det här året för på torsdag blir det äntligen julledigt, och det ska bli så himla skönt. Då ska jag ge mig i kast med nya utmaningar hade jag tänkt. Då ska jag läsa, jag ska träna, jag ska umgås med vänner, jag ska sova, jag ska kolla på bra filmer, jag ska ligga och stirra i taket, jag ska träna på att bara sitta ner mer än två minuter och jag ska träna på att äta upp min mat sittande vid matbordet. Det blir nog rätt tufft att klara, men jag ska verkligen försöka att pröva lite andra vanor, eller snarare att leva lite mer normalt eller vad man ska säga.
Fast man undrar ju ibland vad begreppet normalt står för. Vem är normal i dess traditionella bemärkelse? Människor i min bekantskapskrets sällar sig definitivt inte till skaran, vill jag påstå. Bara det att få tid till en fika tillsammans kräver ett evigt pusslande med almanackor hitan och ditan ett par månader i förväg. Att planera in ett biobesök kräver ett halvårs framförhållning, lågt räknat. Inte klokt, men så ser det ut för många av oss.
Men om solen åtminstone kunde visa sig? Nu har det varit grått, grått och grått hur länge som helst. Det tycks finnas hur många nyanser som helst av denna färg. ( Kan bara som kuriosa nämna att den stora landskapsväv som hänger i Riksdagens kammare är vävd av 200 olika nyanser av grått.) Så jag satt en regntung morgon här hemma vid köksbordet och längtade mig bort till sol och värme. Tänk att sitta på någon gassig spansk hacienda läppjande på ett glas sangria och njuta av det salta bruset från Medelhavets vågor? Plötsligt så hörde jag det, vågbruset alltså. Lagom mycket sådär. Men så skramlade det till, Medelhavs-drömmen gick om intet och dränktes av ljudet från kökets diskmaskin som jobbade för fullt. Jippi!
Förra veckan nämnde jag lite kort om trafikutskottets budget som vi skulle debattera i torsdags, och det gjorde vi också. Men jag blev lite konfunderad när ett par av de borgerliga företrädarna i utskottet kom fram till mig och undrade lite mjäkigt om jag tänkte vara elak eller inte i mitt anförande. Vaddå? Eller snarare hurså? De ville veta redan innan om det fanns anledning för dem att gå i svaromål eller begära replik på mig, som vi säger. Det var visst andra kvällsaktiviteter som väntade dessa båda herrar och tiden var knapp.
Jamen, det är väl självklart att man är ”elak” mot sina motståndare. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att begära ordet i Riksdagens kammare och stå där och vara snäll mot dem som företräder en politik som är allt annat än vänlig. Skulle aldrig fall mig in! Och snälla flickor kommer inte till himlen, har jag hört, och det vore väl dumt att riskera.
Pia
Fast man undrar ju ibland vad begreppet normalt står för. Vem är normal i dess traditionella bemärkelse? Människor i min bekantskapskrets sällar sig definitivt inte till skaran, vill jag påstå. Bara det att få tid till en fika tillsammans kräver ett evigt pusslande med almanackor hitan och ditan ett par månader i förväg. Att planera in ett biobesök kräver ett halvårs framförhållning, lågt räknat. Inte klokt, men så ser det ut för många av oss.
Men om solen åtminstone kunde visa sig? Nu har det varit grått, grått och grått hur länge som helst. Det tycks finnas hur många nyanser som helst av denna färg. ( Kan bara som kuriosa nämna att den stora landskapsväv som hänger i Riksdagens kammare är vävd av 200 olika nyanser av grått.) Så jag satt en regntung morgon här hemma vid köksbordet och längtade mig bort till sol och värme. Tänk att sitta på någon gassig spansk hacienda läppjande på ett glas sangria och njuta av det salta bruset från Medelhavets vågor? Plötsligt så hörde jag det, vågbruset alltså. Lagom mycket sådär. Men så skramlade det till, Medelhavs-drömmen gick om intet och dränktes av ljudet från kökets diskmaskin som jobbade för fullt. Jippi!
Förra veckan nämnde jag lite kort om trafikutskottets budget som vi skulle debattera i torsdags, och det gjorde vi också. Men jag blev lite konfunderad när ett par av de borgerliga företrädarna i utskottet kom fram till mig och undrade lite mjäkigt om jag tänkte vara elak eller inte i mitt anförande. Vaddå? Eller snarare hurså? De ville veta redan innan om det fanns anledning för dem att gå i svaromål eller begära replik på mig, som vi säger. Det var visst andra kvällsaktiviteter som väntade dessa båda herrar och tiden var knapp.
Jamen, det är väl självklart att man är ”elak” mot sina motståndare. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att begära ordet i Riksdagens kammare och stå där och vara snäll mot dem som företräder en politik som är allt annat än vänlig. Skulle aldrig fall mig in! Och snälla flickor kommer inte till himlen, har jag hört, och det vore väl dumt att riskera.
Pia
söndag 9 december 2007
Roffe
Har du träffat Roffe? Undrar du vilken Roffe? Ja, det kan vara vilken Roffe som helst. Här hemma finns den där Roffe överallt och ingenstans. Och det är inte bara en Roffe, nejdå, det gömmer sig en liten Roffe i snart varje lite vrå. Låter det förvirrat? Det är bara förnamnet, kan jag säga. Roffe är ibland en person, ibland någon tingest och ibland något märkligt flummigt filosofiskt. Det beror liksom helt och hållet på. Man skulle nog kunna säga att Roffe är något universalt som man alltid har något slags behov av och som svävar som en osalig ande över oss. Och just därför går det inte att fastsälla något kön på denna filur, nej jag menar sak eller…?
Hur som haver så har denna Roffe på allvar flyttat in hos oss på Stora Ensta och upptar våra liv, åtminstone periodvis, ganska mycket. Det tog lite tid innan jag kunde acceptera detta väsen, men nu kan jag till och med tycka att Roffe är rätt sympatisk, och inte minst användbar. Roffe täcker in det mesta. Jag köpte en ny hårfön häromdagen som föranledde följande konversation med min sambo:
- Jaha, har du köpt en ny Roffe?
- Ja, det beror på vilken Roffe du menar?
- Jamen, en sån där utanpåRoffe .
- Eh, utanpå…utanpå vaddå, menar du?
- En sån där liten Roffe längst upp på den stora blåsRoffen.
- Jo, det stämmer, men jag blev tvungen att köpa alla Roffar fast jag egentligen bara behövde just den där lilla Roffen längs upp.
Men Roffe kan lika väl vara en granne, en jobbarkompis eller en fiktiv person, ungefär som Alfons Åbergs fantasifigur Molgan. Skillnaden är bara den att Roffe nog är mer social och inte lika hemlig eller ens begränsad som Molgan. Så har du det riktigt tråkigt någon dag så kan du alltid låta dig underhållas av alla Roffar som finns. Bara ett lite tips från coachen.
När vi inte pratar Roffar härhemma så har dottern fått mani på ordet ’och’, eller o c h, som hon säger. Jag har då berättat för henne om ett ord som jag och mina kompisar använde när vi var 14-15 år sådär, nämligen ’Y’. Den korrekta betydelsen av ’Y’ är inte helt lätt att redogöra för, men vi använde ’Y’ när vi tyckte något var tråkigt, värdelöst och urbota fånigt. Nu menar dottern att det inte alls går att jämföra med ordet ’och’ som faktiskt är ett ord och ’Y’ som bara är en bokstav. ( I ordbildningsläran handlar det om huruvida det är ett morfem eller inte)
Rätt använt är de bägge orden synonyma, anser jag, men jag får nog jobba en del för att övertyga henne om det.
Från det triviala till det mer centrala. På självaste Lucia-dagen kommer trafikutskottets budgetdebatt att gå av stapeln och det kommer att bli en mycket se- och hörvärd debatt där till och med Åsa Torstensson kommer att delta. ( Det är hon som är infrastukturministern.) Vi sossar brukar ju alltid bli utpekade som de stora skurkarna som inte har satsat på infrastruktur, så därför borde vi nu när det går så himla bra för Sverige kunna förvänta oss stora satsningar från regeringen på vägar, järnvägar, övrig kollektivtrafik, trafiksäkerhet och IT. Men icke då.
Det kommer att fattas drygt två miljarder de närmaste tre åren för att kunna fullfölja de planerade investeringarna som delvis redan är i gång.
Regeringen skyller på att ekonomin inte tillåter mer pengar än vad som nu är anslaget. Nej, tacka för det när ca 75 miljarder har försvunnit i ett nafs för att sänka skatterna mest för alla som tjänar mycket. Politik är som sagt både att vilja och att välja.
Pia
Hur som haver så har denna Roffe på allvar flyttat in hos oss på Stora Ensta och upptar våra liv, åtminstone periodvis, ganska mycket. Det tog lite tid innan jag kunde acceptera detta väsen, men nu kan jag till och med tycka att Roffe är rätt sympatisk, och inte minst användbar. Roffe täcker in det mesta. Jag köpte en ny hårfön häromdagen som föranledde följande konversation med min sambo:
- Jaha, har du köpt en ny Roffe?
- Ja, det beror på vilken Roffe du menar?
- Jamen, en sån där utanpåRoffe .
- Eh, utanpå…utanpå vaddå, menar du?
- En sån där liten Roffe längst upp på den stora blåsRoffen.
- Jo, det stämmer, men jag blev tvungen att köpa alla Roffar fast jag egentligen bara behövde just den där lilla Roffen längs upp.
Men Roffe kan lika väl vara en granne, en jobbarkompis eller en fiktiv person, ungefär som Alfons Åbergs fantasifigur Molgan. Skillnaden är bara den att Roffe nog är mer social och inte lika hemlig eller ens begränsad som Molgan. Så har du det riktigt tråkigt någon dag så kan du alltid låta dig underhållas av alla Roffar som finns. Bara ett lite tips från coachen.
När vi inte pratar Roffar härhemma så har dottern fått mani på ordet ’och’, eller o c h, som hon säger. Jag har då berättat för henne om ett ord som jag och mina kompisar använde när vi var 14-15 år sådär, nämligen ’Y’. Den korrekta betydelsen av ’Y’ är inte helt lätt att redogöra för, men vi använde ’Y’ när vi tyckte något var tråkigt, värdelöst och urbota fånigt. Nu menar dottern att det inte alls går att jämföra med ordet ’och’ som faktiskt är ett ord och ’Y’ som bara är en bokstav. ( I ordbildningsläran handlar det om huruvida det är ett morfem eller inte)
Rätt använt är de bägge orden synonyma, anser jag, men jag får nog jobba en del för att övertyga henne om det.
Från det triviala till det mer centrala. På självaste Lucia-dagen kommer trafikutskottets budgetdebatt att gå av stapeln och det kommer att bli en mycket se- och hörvärd debatt där till och med Åsa Torstensson kommer att delta. ( Det är hon som är infrastukturministern.) Vi sossar brukar ju alltid bli utpekade som de stora skurkarna som inte har satsat på infrastruktur, så därför borde vi nu när det går så himla bra för Sverige kunna förvänta oss stora satsningar från regeringen på vägar, järnvägar, övrig kollektivtrafik, trafiksäkerhet och IT. Men icke då.
Det kommer att fattas drygt två miljarder de närmaste tre åren för att kunna fullfölja de planerade investeringarna som delvis redan är i gång.
Regeringen skyller på att ekonomin inte tillåter mer pengar än vad som nu är anslaget. Nej, tacka för det när ca 75 miljarder har försvunnit i ett nafs för att sänka skatterna mest för alla som tjänar mycket. Politik är som sagt både att vilja och att välja.
Pia
måndag 3 december 2007
Snacka om ras!
Ve och fasa! Aktiekurserna ”rasar” på börsen här i Sverige och på börserna runt om i världens många kapitalistiska högkvarter. Storkapitalets företrädare börjar se allt mer bekymrade ut. Det som var hårdvaluta för bara några veckor sedan tycks i dag ha förlorat det mesta i värde.
Men vad är väl blott ett börsfall på några procent jämfört med det väljarras vi nu beskådar i svensk politik? Lek med tanken att du hade satsat aktier i den här alliansregeringen i tron att det skulle vara väl investerade pengar både för dig och för landet. Efter ett års regerande visar det sig att människors tillit till detta borgerliga styre i princip är noll och intet. 1200 röster tappar de borgerliga partierna nu per dag, vilket saknar motstycke i svensk historia.
Det aktiekapital som du satsade för drygt ett år sedan är nu inte värt ett ruttet lingon. Och då är frågan, vad ska du göra? Vore det som på börsen så skulle du och alla andra som satsat kapital sannolikt sälja ert aktieinnehav och investera i något nytt. Men nu fungerar det inte riktigt så i det demokratiska styrelseskicket. Det parti du investerade i vid valet 2006 gäller faktiskt fram till valet 2010. Man kan svära ve och förbannelse, ångra sig och tycka att sjutton också, det blev ju inte som jag hade trott eller som de hade lovat. Men faktum kvarstår – lagd röst ligger.
Men hur i hela fridens da´r kan det då ha gått så här illa? Ja, vad gäller statsminister Fredrik Reinfeldt så vägrar han att kommentera denna historiska trovärdighetskris, medan vice statsminister Maud Olofssons enkla förklaring är att förändringar gör ont. Jasså, är det så enkelt? Gör verkligen alla förändringar ont? Är det inte snarare så att det är orättvisa förändringar som gör ont?
Här går det som på räls för hela Sverige och då ser denna borgerliga regering till att ge till dem som redan har det bra och försämra för dem som redan har det dåligt. Bort med förmögenhetsskatten, sänkt fastighetsskatt i de rika områdena, stora jobbavdrag för alla som tjänar bra och gräddfiler in i vården. Högre skatt för pensionärer och sjuka, en dramatisk försämring av a-kassan för alla arbetslösa, högre trafikförsäkringspremie. Listan kan göras lång. Och som lök på laxen ska våra statliga bolag säljas ut. Jag undrar om de gör vågen där borta i Rosenbad? Tycker de att det är fel på väljarna som inte förstår det förträffliga med deras politik eller har måhända andra förklaringar till förtroendekrisen föresvävat denna högerallians?
Och så till något helt annat. Jag tror minsann att jag har närt en konsumentkritisk dotter vid mitt bröst. Hon har genomskådat reklamvärldens s k sanningar till sin mammas stora glädje. Så här i jul- och städtider bombarderas man ju av reklamkampanjer för ta mig tusan alla rengöringsmedel som går att uppbringa på denna jord. Det känns så i alla fall. Det nya på Ajax-himlen är den rosa flaskan med något oemotståndligt dunderrengöringsmedel. Men när reklamfilmen visar sådana där före och efter bilder så blir det snudd på patetiskt. Trots en veckas ingrott skit på spisen behöver du inte ens gnugga på fläckarna. Det är bara att hälla på av dundermedlet på en trasa och torka så blir det skiiiinande rent.
- Det där stämmer ju inte, de ljuger. Men du mamma, vi kan väl köpa en flaska bara för att testa och sen kan du ringa och klaga som du brukar göra?
Hon minns att jag ringde Pirjo på Via-direkt för en tid sedan där jag beklagade min nöd över fläckar som inte gick bort. Ja, jag tror att vi ska testa den rosa Ajax-flaskan för att se om det verkligen gör någon skillnad och för att få anledning att ringa deras konsumentupplysning, vilket kan vara ett sant nöje många gånger. Jag lovar att avlägga en rapport…
Pia
Men vad är väl blott ett börsfall på några procent jämfört med det väljarras vi nu beskådar i svensk politik? Lek med tanken att du hade satsat aktier i den här alliansregeringen i tron att det skulle vara väl investerade pengar både för dig och för landet. Efter ett års regerande visar det sig att människors tillit till detta borgerliga styre i princip är noll och intet. 1200 röster tappar de borgerliga partierna nu per dag, vilket saknar motstycke i svensk historia.
Det aktiekapital som du satsade för drygt ett år sedan är nu inte värt ett ruttet lingon. Och då är frågan, vad ska du göra? Vore det som på börsen så skulle du och alla andra som satsat kapital sannolikt sälja ert aktieinnehav och investera i något nytt. Men nu fungerar det inte riktigt så i det demokratiska styrelseskicket. Det parti du investerade i vid valet 2006 gäller faktiskt fram till valet 2010. Man kan svära ve och förbannelse, ångra sig och tycka att sjutton också, det blev ju inte som jag hade trott eller som de hade lovat. Men faktum kvarstår – lagd röst ligger.
Men hur i hela fridens da´r kan det då ha gått så här illa? Ja, vad gäller statsminister Fredrik Reinfeldt så vägrar han att kommentera denna historiska trovärdighetskris, medan vice statsminister Maud Olofssons enkla förklaring är att förändringar gör ont. Jasså, är det så enkelt? Gör verkligen alla förändringar ont? Är det inte snarare så att det är orättvisa förändringar som gör ont?
Här går det som på räls för hela Sverige och då ser denna borgerliga regering till att ge till dem som redan har det bra och försämra för dem som redan har det dåligt. Bort med förmögenhetsskatten, sänkt fastighetsskatt i de rika områdena, stora jobbavdrag för alla som tjänar bra och gräddfiler in i vården. Högre skatt för pensionärer och sjuka, en dramatisk försämring av a-kassan för alla arbetslösa, högre trafikförsäkringspremie. Listan kan göras lång. Och som lök på laxen ska våra statliga bolag säljas ut. Jag undrar om de gör vågen där borta i Rosenbad? Tycker de att det är fel på väljarna som inte förstår det förträffliga med deras politik eller har måhända andra förklaringar till förtroendekrisen föresvävat denna högerallians?
Och så till något helt annat. Jag tror minsann att jag har närt en konsumentkritisk dotter vid mitt bröst. Hon har genomskådat reklamvärldens s k sanningar till sin mammas stora glädje. Så här i jul- och städtider bombarderas man ju av reklamkampanjer för ta mig tusan alla rengöringsmedel som går att uppbringa på denna jord. Det känns så i alla fall. Det nya på Ajax-himlen är den rosa flaskan med något oemotståndligt dunderrengöringsmedel. Men när reklamfilmen visar sådana där före och efter bilder så blir det snudd på patetiskt. Trots en veckas ingrott skit på spisen behöver du inte ens gnugga på fläckarna. Det är bara att hälla på av dundermedlet på en trasa och torka så blir det skiiiinande rent.
- Det där stämmer ju inte, de ljuger. Men du mamma, vi kan väl köpa en flaska bara för att testa och sen kan du ringa och klaga som du brukar göra?
Hon minns att jag ringde Pirjo på Via-direkt för en tid sedan där jag beklagade min nöd över fläckar som inte gick bort. Ja, jag tror att vi ska testa den rosa Ajax-flaskan för att se om det verkligen gör någon skillnad och för att få anledning att ringa deras konsumentupplysning, vilket kan vara ett sant nöje många gånger. Jag lovar att avlägga en rapport…
Pia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
