Nu är det bäst att ni hukar er alla borgare för nu är vi sossar riktigt på gång! Efter ett år i karantän höll jag på att säga, opposition menar jag förstås, så börjar vi nu hitta formen. Inte bara som opponenter utan också hur vi vill forma och driva vår egen politik. Att vinna nästa val är förstås ett viktigt mål för oss, men det handlar kanske ännu mer om att vinna människors förtroende i ett ännu längre perspektiv. Och för att det ska bli möjligt måste vi ha folk som är i rörelse. Vi är ju en folkrörelse, det får vi aldrig glömma.

Visserligen är det tacksamt att i dessa dagar bedriva ren och skär oppositionspolitik för det saknas inte uppslag direkt. Vad sägs om fastighetsskatten och alla de olika åsikter som finns kring den? Eller biståndspolitiken, eller snarare bristen på densamma, som till och med har fått den gamle nestorn och kristdemokraten Alf Svensson att reagera. Borde inte också folkpartisterna vakna? Sedan har vi ju Anders Borgs alldeles egna förslag om att banta försvarsbudgeten med 4 miljarder. Kan ni gissa om det jäser i de moderata leden?

Arbetsrätten är en annan viktig fråga som regeringen har olika uppfattningar kring. Littorin säger att han inte har något emot den rådande modellen medan Maud Olofsson ger helt andra besked. I bland undrar man vem som tillhör vilket parti. Jag menar, hur står det till med Centerpartiet egentligen? Visar de nu sitt rätta jag eller är det en medveten kameleontisk strategi för att underlätta för de ”nya” moderaterna? Och hur det blir med vårdnadsbidraget står endast skrivet i stjärnorna. Förresten, är det någon som har sett vår statsminister på länge? Visst, man kan raljera över alliansens alla brister och deras oförmåga att styra vårt land hur mycket som helst, men vi vet att man inte vinner några val eller människors förtroende enbart genom andras misstag. Det krävs betydligt mer än så.

I fredags hade vi så vårt första partistyrelsemöte efter sommaren och det kändes oerhört skönt att både se och höra det stora självförtroende som vi nog alla har fått under det här året. Vi har verkligen dragit lärdom av valförlusten, inte tu tal om det, men vi har också hittat förmågan och kraften att kunna gå vidare. Nu vågar vi jobba framåt mot nya politiska utmaningar med lösningar som kanske kan komma att se lite annorlunda ut. Hur annorlunda de än kommer att se ut framöver så gör vi då aldrig avkall på vår solidariska och jämlika värdegrund. Gör vi det så har vi inte bara tappat människors tillit utan också vår själ. Då kan vi lika väl lägga ner.

Nej, i stället kommer det att bli riktigt roligt att vara med i partiets rådslagsarbete som kommer att vässa vår politik fram till kongressen 2009. Jag har den senaste tiden uppfattat en viss otålighet från partikamrater som tror att vi ska vänta i två år till innan vi vågar tala om vad vi vill i olika frågor. Det är förstås helt fel. Var och en av oss har naturligtvis förtroendet att uttala oss om lösningar i olika frågor utan att behöva fråga om lov. Problemet är att vi är alldeles för disciplinerade många gånger att vi hellre avstår från att tycka till, för tänk om vi skulle tycka fel? Hellre ett eventuellt feltänk än inget tänk alls. Och som jag alltid brukar säga, ut och prata politik med folk. Om inte folket kommer till oss på våra möten ska vi banne mig se till att komma till dem på deras möten. Och det är precis överallt. Så hukar er alla alliansanhängare, nu laddar vi om.

Pia

Baka baka kaka

Det bär mig emot att behöva erkänna att jag kan känna en viss tillfredsställelse med att baka. Det har jag aldrig någonsin känt tidigare i mitt så långa liv. Fråga mina systrar. (Brorsan hade väl inte så mycket att komma med.) När vi var yngre fick jag ofta små gliringar över att jag alltid bara vägrade att vispa ägg och socker poröst och allt annat som stod i ett bakrecept. Syrrorna fick till den ena smarriga kakan efter den andra och jag fattade bara inte hur de kunde se sådär himla lyckliga ut varje gång något fluffigt bakverk togs ut ur ugnen. Visst, det smakade riktigt gott för det mesta, men stå där och måtta och vispa och smeta. Inte min grej!
Jag minns när jag någon gång gick till mamma och beklagade min nöd över att inte ha något att göra.
– Du kan ju alltid baka en kaka, fick jag ofta höra.
– Aldrig! svarade jag förläget och gick i stället in och tittade på nyheterna med pappa i vardagsrummet.

Och så har det väl i princip fortgått sedan dess, dock med vissa undantag. Det är och har varit bullbak ända sedan min dotter fyllde sitt första år. Och faktum är att dessa bullar smakar riktigt bra. Det tycker åtminstone min mamma och jag väljer att tro henne. Till årets kalas fick jag helt plötsligt för mig att försöka åstadkomma något lite mer än dessa kanelbullar som min dotter inte tycker är så roliga. Hon fick själv välja något ur en bakbok hon fick i julklapp av mig för ett par år sedan. (Hon hade nämligen visat tendenser till bakintresse.) Snoddas. Här skulle bakas Snoddas. Jag tror att vi kallade dem för Toras kakor eller något i den stilen när vi var små. Sådana där rutor med chokladglasyr och en massa kokos på. Trots allt klet och smet så lyckades jag över förväntan. Dottern tyckte att de var sjukt goda, typ.

Och av bara farten blev det en rulltårta också. Lite knepigt att rulla den snyggt men det gick det också. Och det var då som den stora tillfredsställelsen rullade in. Plötsligt kände jag mig bara så himla nöjd och stolt. Va, kunde jag? Och nyheterna hann jag också med. Och när jag ändå är inne på området äta så har det råkat hampa sig så att det är jag i familjen som plitar ner en veckomatsedel och sedan åker och storhandlar. Detta brukar ofta inträffa på söndags-eftermiddagarna av någon anledning, och det märks att vi är flera med samma vana. Det där har blivit lite intressant faktiskt för man blir lite mer än bara tjenis med många. Salaborna är ofta väldigt vänliga och hänsynsfull mot mig och vill väl egentligen inte störa på en söndag, men lite ursäktande skulle de bara vilja berätta om något upprörande de läst i tidningen eller sett på TV och vad jag tycker om det. Det brukar bli bra samtal som jag gärna tar med mig vidare. Synpunkter från en kundvagn tackar man inte nej till.

Det slår nästan aldrig fel men så gott som varje söndag brukar jag och en f d klasskompis Tummen (vet inte varför han kallas så) träffas vid köttdisken i Åkrahallen. Vi konstaterade sist att det är ett märkligt ställe att springa på varandra. Vi har nog avhandlat de flesta politikområden vid det här laget men så förra veckan säger Tummen plötsligt när han gör ett svep över köttdisken:
– Pia, du som är politiker, borde du inte göra något åt den här diskrimineringen?
– Vilken diskriminering? undrade jag och förstod ingenting.
– Jamen titta här, titta på de stackars utlämnande fransyskorna. Här får de ligga och exploatera sig bland högrevar och andra och låta alla som vill känna på dem. Och kolla där borta i frysdisken. Där har man lagt torskarna. Är inte det lite väl grymt i alla fall?

Vi skrattade gott åt skämtet och kom fram till att ge bättre skydd till fransyskorna. Torskarna, de må frysa.

Pia

Semesterresan.

Jag tror jag blir tokig. Här har man uthärdat det urusla svenska sommarvädret och tyckt att det inte gör så mycket, en Bulgarienresa väntade med garanterat vackert väder. Kanske lite för varmt rent av. I mitten på juli låg temperaturen på över 40 grader runt Svarta havet. Så med gott mod packade jag min resväska endast med kläder avsedda för varma och soliga dagar. Tjocktröjan fick definitivt vara kvar hemma och paraply var det bar inte att tänka på.

Och det började bra. Sol när vi kom ner vid lunchtid dag ett och sol nästkommande dag. Men sen blev det stopp. Helt plötsligt tornade de mörka och hotfulla molnen upp sig på den tidigare så klarblåa himlen. Och naturligtvis kom regnet. Och blåsten. Och åskan. Och kylan. Länge försökte jag ignorera mina vänners uppmaning att köpa mig en varmare tröja, men till sist blev jag tvungen. Det är inte skönt att frysa, inte ens vid Svarta Havet. Paraply inhandlades också för regnet fullkomligt vräkte ner ett par kvällar. Hur i hela friden kunde det bli på detta viset? Åker man till en semesterort som enligt statistiken endast har två regndagar i månaden sommartid då ska solen skina. Pengarna tillbaka!

Deppigt värre. Men det gäller att göra det bästa av situationen, utan att för den skull behöva gilla läget. Helt resolut tog vi våra badväskor, trotsade vädrets makter och gick ner till stranden, fullt påklädda förstås. Solen kanske, eventuellt, möjligtvis kunde titta fram åtminstone ett litet tag? Inte då. Det fick bli bokläsning, Camilla Läckberg. De efterföljande dagarna upprepade vi samma procedur i tron att molnen just denna dag skulle skingra sig och lämna plats åt solskenet. Inte då. Bokläsningen fortsatte. Unni Drougge. (En märklig men fascinerande författare som verkligen skiljer sig från mängden.) Men så efter den tredje dagens
oväder återuppstod då äntligen solen med sina värmande strålar. Två timmar. Det var allt för denna dag.

Nu var det flera i ressällskapet som började fundera över möjligheten att sola i solarium. Men neej, inte sjutton ska man väl behöva lägga sig i ett solarium när man befinner sig vid semesterparadisorten Golden Sands i Bulgarien första veckan i augusti då solen bara ska skina. Mera bokläsning. En kväll råkade jag springa på en taxichaufför som sa att det nu hade regnat klart och att morgondagen skulle ge mycket sol. Och han fick rätt! Morgonen därpå vaknade jag av några solstrålar som letat sig fram bakom de tunga balkongdraperierna. Nu ska här solas.

Snabbt som ögat kastade vi i oss frukosten och begav oss till de inbjudande solsängarna vid stranden. Denna gång utan tjocktröjan. Blickstilla låg vi där och sög i oss allt vad solsken heter. Våra arma och solfattiga kroppar visste inte till sig av glädje över att äntligen få insupa denna njutning. Nästa dag var det så dags att fara hem igen till ett Sverige som hade haft rekordvärme under tiden som vi låg på stranden och frös. Visst är det väl konstigt att man nästan inte unnar sina landsmän därhemma sol och värme när man själv är på semester någon annanstans? Jag ringde min väninna här i Sala och fick höra att värmen nästan var olidlig. Då sved det till och gjorde nästan lite ont. Men å andra sidan hade vi det mysigt i alla fall. Sju personer kan hitta på mycket tillsammans, med eller utan sol. Och något nattligt busliv märkte vi då inte av.

Till sist vill jag bara låta meddela att Pirjo på Via Direkt som jag skrev om härom sistens är ett föredöme. När jag kom hem från semestern låg där ett ursäktande brev med en värdecheck på 50 kronor. Det var snabba ryck, må jag säga. Svar direkt! Jag gjorde som hon sa och testade handdiskmedel på mina fläckar och de är nu nästan borta. Heja Pirjo!

Pia

Tvättmedel som inte håller måttet

Den här sommaren har jag försökt att vara en kritisk konsument. Det är banne mig inte så lätt alla gånger men nog så viktigt. Hur många gånger har man inte tänkt att reklamera en vara men det har liksom inte blivit av. Men nu bestämde jag mig att verkligen hävda mina rättigheter som konsument. Och faktum är att det har gått väldigt bra. Visserligen har jag ibland fått ta i lite men det har det varit värt.

Reklamationerna har varit allt från spruckna sömmar på klänningar till ruttna nektariner till tvättmedel som inte håller vad det lovar. Glädjande är att alla de yngre affärsbiträdena som jag har "besvärat" har varit väldigt tillmötesgående och generösa. Ett tag tänkte jag att det kanske berodde på att jag är riksdagsledamot men jag tror inte att någon av dessa unga kvinnor känner till vad jag gör. Utan att blinka har de satt ner vissa plagg med halva priset och vänligt men bestämt hänvisat till att bytesrätten inte kan gälla då. Självklart inte.

Däremot blev jag mycket konfunderad när jag häromdagen ringde Via direkt för att klaga på deras tvättmedel som inte tvättar rent. ( Man har ju sett reklamen, gud bevars.) Efter några signaler svarar så Pirjo. Jag berättar för Pirjo att Vias tvättmedel för vittvätt inte tvättar rent.
- Jasså, det var konstigt. Du förstår, alla fläckar kan inte försvinna, svarade Pirjo.
- Men, det är ju stänk från köttfärssås som jag antar är en mycket vanligt förekommande fläck hos väldigt många i dag.
- Jo, fortsatte Pirjo, men då får du tvätta i högre temperatur, helst 95 grader för då värkar blekmedlet som bäst.
- Ska jag tvätta min blus i 95 grader när tvättrådet säger 40? Det står det inget om på paketet.
- Nej, men allt kan ju inte få plats på paketet inte.
- Nehej, men hela baksidan av paketet upptas av en bild på ett glatt men smutsigt barn som håller sina skrattande föräldrar i handen. Överst på bilden står det att smuts är bra. Jag kan mycket väl tänka mig att detta barn också äter spaghetti med köttfärssås som i bland spiller över på kläderna.
- Hördu, nu vet jag vad du kan göra, sa Pirjo ivrigt. Du kan ta handdiskmedel och gnugga bort fläckarna. Det är helt suveränt.
- Jaha, du menar att du hellre rekommenderar handdiskmedel än Vias egna tvättmedel?
- Ja, så gör jag i alla fall när fläckarna inte försvinner. Och du, om du skickar hit ditt tvättmedelspaket så ska du få några värdecheckar av mig. Vill du inte köpa tvättmedel så finns det andra produkter som vi saluför, tandkräm till exempel.

Oj, tänkte jag. Hoppas bara inte att det är blekmedel i tandkrämena som heller inte håller måttet. Så i dag fick jag ett vaderat frisvarskuvert av Pirjo som jag kan skicka mitt tvättmedelspaket i.

För övrigt kan jag bara upplysa alla skattebetalare att jag så här långt har besparat er en utgift på drygt 20 000 kronor. De hushållsnära tjänsterna har jag nämligen skött alldeles själv.

Pia